Publicerad 2019-02-21
Elin Karlsson är 42 år, har tre barn och bor och arbetar på gården Lönneholm i Blekinge. På gården finns en delintegrerad produktion med 540 suggor och där arbetar Elin, hennes man och ytterligare två heltidsanställda. Elin arbetar huvudsakligen i BB-avdelningarna och älskar det. Lönneholm har även växtodling och det senaste projektet, utegrisarna, har blivit omåttligt populära.
Elin drivs av en längtan av att ständigt hitta nya lösningar för att förbättra djurens väl och ve, hon gillar fart och fläkt och är en obotlig optimist. Inget motiverar henne som ett ”det går aldrig”. På lediga stunder hittar man henne antingen på en fotbollscup tillsammans med de fotbollsspelande sönerna eller i stallet där hon har en ständigt växande skara av dressyrhästar.

Ett nej öppnar inga dörrar

48 morgontrötta steg. Det är så långt jag har till min arbetsplats. Ibland när morgontröttheten håller hårt om mig så försöker jag skicka iväg små lustiga sms till min make, tillika kollega och chef, att jag inte kan komma till jobbet den dagen för att bilen inte startar. Han har hittills genomskådat varenda bluff jag försökt mig på i ren desperation fortfarande nerkrupen under täcket med morgonmörkret utanför fönstret.

Jag och min man driver vår gård tillsammans sedan några år tillbaka. Jag kom hit en gång för många år sedan efter att ha träffat den stora kärleken men har inte blivit heltidsbonde förrän för ett par år sedan. Min man däremot är uppfödd på gården och den femte generationen att bruka den. Han har lagt sig vinn om att utbilda sig efter konstens alla regler och ibland tycker jag att det nästan är slöseri att en så begåvad och välutbildad människa inte siktar på en ”karriär” eller på att komma längre än de där 48 stegen till jobbet hemma på gården. Men så tänker jag på det igen och inser att det är ju en skatt och en lycka för landets generationsskifte inom lantbruken att de där välutbildade, hungriga och oerhört kompetenta bondebarnen ser att framtiden är på lantbruken runt om i landet, trots perioder av minst sagt bistra tider.
Tänk vilken kärlek det finns till detta yrket! Tänk att man fortfarande brinner efter att ha öppnat veckans post med foderräkningarna som bara verkar bli dyrare och dyrare, eller efter att man suttit med miljökontorets alla papper som ska fyllas i! Det är ju ständigt ett krig mot importkött, vädergudarna och elpriser. Ändå älskar så många sina lantbruk och dess vedermödor.

Så när telefonen en dag ringde och vi fick frågan om studiebesök från länets lantbruksskola svarade vi genast ja, för ett nej öppnar aldrig några dörrar. Väl medvetna om smittskyddsregler, risker och alla möjliga pekpinnar och paragrafer tänkte att problem är till för att lösas och inledde förberedelserna inför besöket.

Dagen kom och våra besökare med den. De coola tonåringarna packades raskt in i skyddskläder och desinficerades efter alla konstens regler och fick därefter en visningstur på gården. Vi visade upp djur i olika storlekar och talade om skillnaden mellan svenska lantbruk och de i andra länder. Vi berättade också om varför de alla såg ut som inplastade mumier, om antibiotikaresistensen som skrämmer oss alla, om svinpest, om regler, pengar, krav och kommunala upphandlingar som är åt skogen. Men vi talade också om lyckan att få arbeta med djuren, känslan av att sitta i åkerkanten och dricka årets första fältfika och möjligheten till förändringar. Vi talade om att styra sin egen dag, om att kunna förverkliga idéer och om att alltid se lösningar istället för problem. Vi talade helt enkelt om världens bästa jobb.
När vi skildes åt efter avslutad dag kramade läraren om oss länge och sa ”ni är alldeles fantastiska ni två. Tänk att vi får komma till er fina gård och få möjligheten att se hur det är på en grisgård. Det är aldrig någon som vill ta emot oss och själv har ju inte skolan någon grisproduktion kvar för den har ersatts av en hundutbildning. Grishuset är numera en hundhall. ” Tänk så ledsamt.

Med facit i hand gav det där studiebesöket oss så mycket. En helg­anställd tjej som numera gått ut skolan, flertalet duktiga praktikanter, varav fyra stycken sedan gått vidare ut i arbetslivet inom lantbruksdjurssektorn, en svärson (?!), gratis reklam och en öppen dörr till den utbildning som har ansvaret för att det utbildas nytt folk inom vår bransch.

Helt allvarligt? Hur ska nästa generation motiveras att vilja utbilda sig om de inte någonsin får en inblick i en värld som är så stängd? Ska all kunskap tillskansas via Youtube? Vi på svenska lantbruk har allt att vinna på att visa upp oss och berätta om hur duktiga vi är. För det är vi. Vansinnigt duktiga. Vi om några kan motivera, inspirera och peppa. Vi måste ju rimligen vara den mest optimistiska yrkesgrupp som finns som aldrig ger upp, motvind till trots. Och om inte folk, unga som gamla, vet skillnaden på svenska lantbruk och utländska, hur ska de då veta varför det är viktigt att köpa svenska produkter? Vi måste ge den långväga konkurrensen en match värdig namnet och det gör vi inte genom att stänga in oss och jobba i slutna rum.

Det kan vara en tanke att bära med sig i vardagen. Att ett nej aldrig öppnar några dörrar. Med det sagt stänger jag ner datorn och tar de där 48 stegen tillbaka till jobbet. Världens bästa jobb.

Elin Karlsson
Grisföretagare