Publicerad 2018-12-19
Lena Larsson är en ”crazypiglady” som inte nöjer sig med gårdens slaktgrisar och växtodling utan även har en deltids­anställning på en satellit. Lena är också mamma till två barn på ett och och fyra år. Hon har två hästar, tre förtroende­uppdrag och tycker att jämställdhet är en intressant fråga.
Foto: Emma Sonesson

En liten önskan inför jul

2018 närmar sig slutet och jag kan inte låta bli att beundra suggorna som tappert producerar efter sommaren som varit. Advent är här och julen närmar sig med stormsteg. Min önskelista är inte särskilt avancerad inför nästa år; bra väder, god skörd, fina grisar, att alla konsumenter alltid efterfrågar och väljer svenska produkter och att grisköttet blir förstahandsvalet i köttdisken.

I november såg jag första julskinkebilderna i mitt facebookflöde. Jag hejar på konsumtionen av skinka och är alltid den där jobbiga som frågar om den är svensk.  Jag vet faktiskt inte om någon av mina skinktokiga vänner skulle erkänna för mig om den inte var det. Någon tror jag rent utav skulle föredra en vit lögn framför diskussionen som ett erkännande skulle medföra. När jag var liten så rimmade mamma skinkan själv och ugnsbakade den sedan. Hela huset doftade när skinkan griljerades. Det var lite speciellt när man fick provsmaka kvällen innan julafton på en skiva hembakt bröd. Den ­första skivan var den godaste och ett tecken på att julen hade startat.

Nu är köttet, för de flesta konsumenterna, mycket mer anonymt. Tänk om vi kunde synliggöra bonden bakom lite mer, eller i alla fall ha en historia kring grisproduktionen. Den där historian som så många med nischad produktion är otroligt duktiga på att berätta. Vi andra, som ofta levererar större volymer, är lite sämre.

”Grisfabriker” kan man höra en och annan person spotta ur sig, lagom full av förakt när denne passerat något av alla stall som man kan hitta längs med vissa vägar. Tänk om de visste vilket arbete som ligger bakom denna produkt, hur många djurskötare, lantbrukare och andra rådgivare som faktiskt har engagerat sig för alla grisar under deras levnadstid. Jag tror att vi blir lite för hemliga och att det kan göra mer skada än nytta.  

Om jag tror att min önskelista kommer att uppfyllas? Nej, inte utan ett visst arbete, men vissa saker är värda att arbeta för. Att grisarna kommer vara fina även 2019 känner jag mig trygg med, men vädret står jag ödmjuk inför. Jag hoppas att grisköttet får ett uppsving och jag tror att om alla vi producenter, tillsammans med djurskötare och övrigt branschfolk hjälps åt, så kommer vi att komma ytterligare en bit på den vägen också.

Sen tycker jag att vi kan ägna alla våra fantastiska grisar en alldeles egen hyllningsskål när tillfälle ges under juldagarna. För hur än det är - utan grisarna skulle varken jag eller ni som läser kunna göra det vi gör, och gör på ett väldigt bra sätt.
 

God Jul!
Lena Larsson