Publicerad 2018-09-20
Matilda Willig och är en grisglad tjej som jobbar på en gård i Tvååker sedan ett och ett halvt år tillbaka. Hon bor i Kungsbacka med en sambo och två hundar. Grisintresset startade 2011 på Lillerudsgymnasiet utanför Karlstad.
När Matilda inte jobbar så händer det att hon tränar eller går en lång skogtur med sin gamle trotjänare, en cocker spaniel på elva år.
Att skriva krönikor har Matilda aldrig gjort förut, men hon resonerar: ”det är ju alltid spännande och lite läskigt att prova något nytt, jag brukar säga att man ska känna att man lever, så jag hoppas att ni uppskattar mina tankar om livet med grisar”.Foto: Privat

Därför borde alla jobba med grisar

När jag berättade för min syster att jag skulle gå på naturbruksgymnasium och ville jobba med grisar sa hon “Jaha, så du ska klampa runt i skit hela dagarna då?”. Jag svarade glatt “Japp!”, för jag var redan frälst. Från första gången jag klev in i skolans svinhus har jag varit totalt förälskad i dessa fantastiska, vackra och knasiga varelser och jag kan för mitt liv inte förstå varför inte folk slåss om att få jobba och vara nära dem. Så jag bestämde mig för att berätta varför jag tycker att ALLA borde jobba med grisar.

En fantastisk sak med mitt jobb är att få se nytt liv komma till världen. Jag vet inte varför, men jag blir alltid lika förundrad av att se en liten kulting ta sina första andetag och att jag får vara där och se till att allt går bra. Att få ta hand om och se efter dessa små liv och följa dem från första gången de öppnar ögonen till att de är stora starka grisar.
Speciellt roligt är det ju med gyltorna som man får följa hela livet. Vi har en sugga hos oss som alltid verkar arg som ett bi tills man inser att det hon vill är att bli klappad bakom örat. För några år sedan när hon var gylta, fick någon för sig att klappa på henne varje dag när de skrapade hos henne. Nu för tiden får man inte skrapa hennes box innan hon har fått sina klappar och några fina ord.

Sedan har vi ju alla underbara suggor. Dessa vackra, knasiga, snälla och tokiga suggor med alla små egenheter som gör varje individ speciell. För mig finns inget bättre än att komma till jobbet på morgonen, säga godmorgon till min favoritgrupp och klia den där goa suggan på ryggen medan jag går igenom och skrapar. Med tiden lär man känna alla, och såväl favoriter som tokstollar får alltid smeknamn, som Örat, Snappis eller Blindstyret. Det är så otroligt intelligenta djur vi jobbar med och jag älskar de olika personligheterna - snälla, sura, kelgoa, nervösa. Även om man kan bli enormt irriterad på tjuriga, gamla suggor, så är det en del av det hela. Alla är lika olika varandra som vi människor är.

En annan bra grej när man hänger med grisar är att man aldrig behöver oroa sig över smink, hår och naglar. Tvärtom tror jag bestämt att suggorna går samman för att vara lite extra skitiga och buffliga de dagar då man tagit sig tid att fixa naglarna inför ett event efter jobbet. Det är rätt så skönt att slippa bry sig och kunna få bli skitig, inte oroa sig för om att man har färg på armarna och grisskit på tröjan, det ska ju kännas att man lever.

Dessutom behöver man ju inte gå på gymmet när man jobbar med grisar, träning får man gott om på jobbet. Som när man snabbt och smidigt ska flytta in lättskrämda gyltor till bb eller när man får springa efter en kulting som bestämt sig för att skutta ur sin mammas box. Vem uppskattar inte sådant?

Så varför är inte alla grisskötare? Knäppa suggor, grisskit i ansiktet och sitt livs konditionspass, vad mer kan man önska sig?

Matilda Willig